(Foto: Växlande molnighet över Storfjärden.)
Efter fem passerade fjärdar i diverse väder var jag framme vid Jävre Sandön. En lång blick ut mot Jävrefjärden i östlig riktning ... lugna vatten i cirka fem kilometer till Rövarudden. Ja, så såg det ut från min position i lä. Men två kilometer ut på fjärden blev det havspaddling i ordets rätta bemärkelse. Mäktiga vågor, hisnande. Och jag började ganska snart längta till nästa landgång.
Landgången kom och gick, Bondöfjärden lades till historien och ett antal öar passerade revy. Piteå syntes inte men fanns nog ändå. Och nu vet jag att även Luleå och Haparanda finns, åtminstone på kartorna som jag hade framför mig under middagen.
Två kartor på samma gång. Normalt sett brukar jag bara blicka framåt några kilometer i taget. Allt annat känns så stort, så långt, så oöverstigligt, så mycket framtid. Men idag har jag behövt snegla norrut och österut i förskott, eftersom jag vill undvika att hamna i Boden. Det hade säkert varit trevligt, men en annan gång.
Jag vågar tro det nu, och jag vågar säga det: Jag är på väg till Haparanda. Och jag vet var det ligger.
Käre Broder,
SvaraRaderaJag har nu äntligen läst om dina bravader från Svinesund, Smygehuk och ända upp till Skellefteå och förbi.
Du har bokstavligen gjort det här landet ditt. Tagit det i besittning med varje nytt paddeltag och sett varje sten, varje vik och kobbe.
Du har glidit förbi alla små sommarstugor som försökt mutat in en liten skärva av vår långa kust medan du snart har mutat in hela landet
Jag är full av beundran.
För det första över att du haft beslutsamhet nog att kasta dig in i denna fantastiska utmaning. Att du lyckats skala av all onödigt civilisatoriskt lull-lull och förenklat tillvaron så att det är du, dina tankar och kajaken, för det är nog så att din inre resa förmodligen varit lika lång och omväxlande som den kust du paddlat förbi.
För det andra vill jag säga att det du skrivit om din kajakburna vardag har varit väldigt underhållande att läsa, du har en fin förmåga att uttrycka dig med orden. Ta väl hand om den.
Jag hoppas att vi snart får möjlighet att ses igen, men vem vet, du kanske paddlar uppför Zambezifloden i höst med ännu fler av dina ord i en vattentät packpåse i durken.
Ha det Gött!
Patrik
Ola! Du tappra man. Du gjorde på alla sätt rätt i att undvika Boden. Haparanda välkomnar och längtar nu efter dig. När tror du förresten att Haparanda får möjlighet att välkomna dig? Jag tror inte att vi kommer att vara där, vilket är oändligt trist men jag hoppas att väl valda släktingar kan lotsa dig rätt i Bottenviken.
SvaraRaderaKram
Jaukku