lördag 4 augusti 2012

Dag 75. Haparanda (40 km)



(Foto: Riksröse 59.)

Tårarna rann längs stranden vid Lilla Trutskär i morse. Och länge längs det spegelblanka havet i förmiddagsljus, nästan hela vägen fram till Virtakari Udde vid Torne älvs utlopp. Sedan kom tomheten, saknaden, lättnaden ... och den överväldigande lyckan.

Klockan visade 16:35 då jag la handen på Riksröse 59, efter 75 dagar i havskajak runt hela Sveriges kust, från Svinesund till Haparanda. Jag var framme. Och min resa var över.

Nu ska jag närmast försöka hantera en kraschlandning in i civilisationen. Det är dags att svälja det stora blå pillret, lämna den storslagna verkligheten och kliva tillbaka in i den bedövande bubblan. Jag är rädd.

Om framtiden vet jag intet, i lä vid Storbådan. Dricker lite vatten. Spänner blicken i havet. Tar sats. Och kastar mig sedan ut bland vågorna.

Vem du än är som läser detta, ett stort tack för att du har gett mig av din tid, för att du har "lyssnat" på både viktiga och helt oviktiga ord. Och ytterligare ett speciellt tack till alla er som längs min resa har skrivit vänliga och uppmuntrande hälsningar i kommentarsfälten. Det har verkligen gett värme i mitt tidvis kalla och fuktiga tält.

Om några veckor kommer jag att lägga ut ett större fång foton och filmer här, liksom en trave sammanfattande tankar kring allt det som jag har haft ynnesten att få uppleva. Välkommen tillbaka då.

Och slutligen, ha en fortsatt fin sommar, var du än befinner dig. Låt oss hoppas på medvind hela vägen, eller åtminstone över den första fjärden!

//Ola Höiden
Den 4 augusti 2012

fredag 3 augusti 2012

Dag 74. Lilla Trutskär (61 km)



(Foto: Kväll över Lilla Trutskär.)

Sent i går kväll blåste det in en mental blockad i tältet. Junköfjärden var omöjlig, den gick inte att passera, det var alldeles för långt till nästa ö.

Jag satt fast i gästhamnen för evigt. Nu skulle jag få kontakta Luleå kommun för att söka sommarjobb (och vinterjobb) som allt-i-allo i hamnen. Framtiden var utstakad och definitiv.

Blockaden följde med mig hela vägen in i sömnen, in i gryningen, och väckte mig otåligt redan klockan fem. Då fick jag nog. Nu var det dags att med stadiga paddeltag möta all oro, alla rädslor och alla otäcka fjärddemoner som fått fäste och satt sig under skinnet längs min långa resa.

Jag genade krokigt över Junköfjärden och dess gulliga farled för pittoreska industrifartyg ... genade över smått löjliga Brändöfjärden ... genade över den öppna och välkomnande Harufjärden ... och genade till slut över Repskärsfjärden. Den låg där så vacker i kvällningen. Jag kunde helt enkelt inte motstå frestelsen att korsa den, korsa den fridfullt och samtidigt sjunga igenom alla sånger som gett mig ro så många gånger, både i svag bris, sjögång och i fullständig kris.

Några demoner släppte nog taget under dagen, innan jag till slut nådde kvällens läger. Lilla Trutskär.

Lilla Trutskär är ett fint namn. Här kluckar vattnet varsamt mot strandkanten, solen är på nedgång bakom träden som skymmer Nyborg. Intill tältet och kajaken sitter jag, på en sten, med fötterna i fuktig sand. I allt detta lilla och stora sitter jag. Det här är dag 74 och min resa närmar sig sitt slut.

Jag försöker samla mig, samla ihop mig. Det är svårt. Och just nu har jag inte fler ord.

torsdag 2 augusti 2012

Dag 73. Junkön (40 km)



(Foto: Oväder över gästhamnen på Junkön.)

Prognosen sa tilltagande vind och 6-10 m/s efter lunch. Därför steg jag upp redan klockan fem, satt i kajaken halv sju och tog en första paus så sent som tre timmar senare. Jag ville framåt innan buset drog in.

Efter en halvtimmes paus och en uppiggande kopp kaffe började luften svalna och himlen successivt svartna. Jag paddlade vidare men valde att ändra rutten från en oskyddad genväg till en skyddad omväg, med tanke på den tilltagande vinden. När åskan till slut kom satt jag redan i gästhamnen på Junkön med två våfflor på bordet och en vedeldad bastu på uppvärmning.

Jag kände mig inte riktigt klar med dagen, men det gjorde å andra sidan inte vinden heller. Precis när jag skulle kasta loss, strax efter halv sex, började björkarna böja sig igen, trots att vattnet såg ut att ligga platt ute på Junköfjärden. En seglare som just kom in i hamnen pratade om 12 m/s, att utsikten i lä bedrog. Ja, så tycks det ofta vara. Det är nog bättre att lita till björken.

I hamnen var det trevligt. Och ännu trevligare blev det när jag bjöds in på middag hos Marit, Nils-Erik, Ella och Tova, i deras segelbåt. Ella ville spela lotto med mig, Tova ville hellre ha svar.

Tova älskar mig, hon både sa det och skrek det igenom hela middagen. Då måste det vara sant. Men innan jag drog "hemåt" för att slå upp tältet kom det fram att Tova hade sagt samma sak till en annan ensam bryggvandrare tidigare under dagen. Jag förlåter henne och går vidare, hon är ju trots allt bara nyss fyllda fyra.

Efter att jag hade gått vidare, slagit upp tältet och helt förlikat mig med dagens oväder blev jag bjuden på saft och smörgåsar av Anders och Robert, sommarjobbare på caféet i hamnen. En bra avslutning på ännu en bra dag i Bottenviken.

onsdag 1 augusti 2012

Dag 72. Bergskäret (56 km)



(Foto: Växlande molnighet över Storfjärden.)

Efter fem passerade fjärdar i diverse väder var jag framme vid Jävre Sandön. En lång blick ut mot Jävrefjärden i östlig riktning ... lugna vatten i cirka fem kilometer till Rövarudden. Ja, så såg det ut från min position i lä. Men två kilometer ut på fjärden blev det havspaddling i ordets rätta bemärkelse. Mäktiga vågor, hisnande. Och jag började ganska snart längta till nästa landgång.

Landgången kom och gick, Bondöfjärden lades till historien och ett antal öar passerade revy. Piteå syntes inte men fanns nog ändå. Och nu vet jag att även Luleå och Haparanda finns, åtminstone på kartorna som jag hade framför mig under middagen. 

Två kartor på samma gång. Normalt sett brukar jag bara blicka framåt några kilometer i taget. Allt annat känns så stort, så långt, så oöverstigligt, så mycket framtid. Men idag har jag behövt snegla norrut och österut i förskott, eftersom jag vill undvika att hamna i Boden. Det hade säkert varit trevligt, men en annan gång.

Jag vågar tro det nu, och jag vågar säga det: Jag är på väg till Haparanda. Och jag vet var det ligger.

tisdag 31 juli 2012

Dag 71. Byske (21 km)



(Foto: Systemtänk och ofrihet.)

Under "normala" förhållanden tycker jag väldigt bra om campingplatser, helst småskaliga sådana. Och campingtallar, ja. Men den här gången fungerade det inte, jag kände mig underordnad, inordnad i ett stramt styrsystem. Tältet kändes mindre och andningen tyngre. Jag kunde inte somna.

Strax efter midnatt vaknade lilla Tintin och grät, troligen av en mardröm om ofrihet. Föräldrarna försökte trösta och tysta, och till slut lyckades hon somna om. Samtidigt började en norsk bestefar i tältet bredvid att släpa sina allra mest skrovliga och bullriga plastkajaker över oändligt många ytligt liggande undervattensstenar, genom resten av natten. Han satt fast bland stenarna, ofri.

Ja, det var verkligen inte lätt, inte för någon av oss. Ingen ville ju på djupet vara inrättad i det av campingmakten upprättade systemtälteriet, även om det såg ut så på ytan tidigare under kvällen. Alla sökte egentligen desperat efter sin autonomi och fulla tältfrihet, det är jag säker på.

Klockan halv åtta i morse satt jag så äntligen i kajaken, redo att frigöras. Men det dröjde hela tre fjärdar innan systemtänket helt hade släppt taget. Påtvingade system sitter som klister.

Vad hände ? Jo, det började busblåsa på allvar, precis vid den södra infarten till Byskefjärden. Snabbt beslut ... Jag valde att surfa in till stranden i min just återvunna frihet, helt frivilligt, men befann mig nu uppenbarligen mitt i ett nytt mentalt systemskifte. Jag hade hamnat vid Byske havsbad, ännu ett av människan upprättat och hårt reglerat havsbadssystem, en storskalig industricamping med systemprocesser och ofrihet som naturliga beståndsdelar. Jag satt fast igen.

Det blev en fika, en lunch, en tälttorkning, en bypromenad, en kvartsmelon, en middag och slutligen en förhoppning om att kunna paddla vidare. Men nej, klockan sju gav jag upp.

Hoppet var borta. Men jag vägrade införliva mig i ofrihetssystemet ytterligare en natt. Så jag promenerade helt sonika ut på fulcampingjakt.

Minut kom, minut gick. Minuterna förflöt.

Till slut hittade jag den - min sandiga tältplats för natten - på en avsides belägen strandkant vid norra sidan av älven som rinner ut ur Byske i Byskefjärden.

Äntligen. Systemterrorn är uppluckrad, allvarligt skakad i sina grundvalar. Friheten är reclaimad.

måndag 30 juli 2012

Dag 70. Boviksbadet (4 km)



(Foto: Stor-Snäckhamnen i förmiddagsdimma.)

Jag hade det väldigt bra på stranden i Stor-Snäckhamnen ... låg i tältet, lyssnade på musik, fikade, läste lite, åt lunch, skrev lite. Så varför åkte jag därifrån? Dålig idé.

Dimman låg tjock över stranden redan tidigt på morgonen, och lättade inte förrän efter lunch. Men då kom istället regnet, tillsammans med en tilltagande nordostvind med tillhörande vågor.

Just idag ville jag inte acceptera en fastblåsning, jag ville paddla. Så när vågorna tycktes lugna sig något, strax före klockan sex på eftermiddagen, bröt jag mig loss från mitt sköna lägerliv. Och fick direkt ett otrevligt bemötande utanför viken.

Jaha, då var det bara att gå in i säker hamn igen, efter bara tre kilometers paddling. In till Boviksbadet och ett initialt försök att fulcampa nere vid bryggan. Men den gubben gick inte.

Det hela slutade med ett nödvändigt medlemskap i SCR Svensk Camping och en förvisning till "rätt" tältplats. Jag fann mig, etablerade mig och kom delvis till rätta.

Här spelas det crocket, här sitts det på campingstolar, här är det trevligt.

söndag 29 juli 2012

Dag 69. Stor-Snäckhamnen (29 km)



(Foto: Kvällspaddling utmed Kågnäsets norrsida.)

Det låg något dåligt i luften. Först tänkte jag att det kanske berodde på nattens smattrande skyfall och dundrande åska, men när jag kom ut på vattnet från min skyddade vik stod det klart att ett nytt oväder var på väg in. Vågorna blev allt mer orediga och himlen ville rasa.

Och till slut rasade verkligen allt. Jag fick söka skydd, tydligen i Bureå denna gång. Återigen, som så många gånger tidigare under resan, gick en möjlig idé för de närmaste timmarna över i något helt annat. Absolut ingenting i denna "vardag" går att förutse.

Det blev hela fem timmar i Bureå innan jag kände mig "klar". Först ett långt besök i värmen på mysiga Café Hembygdsgården, sedan ett oväntat möte med skogshuggaren och kroppsterapeuten Bob Glänta. Det blev ett bra samtal om natur och djupekologi, om omvärldens dragkrafter och om det omöjliga i att på riktigt (klichéer exkluderade) leva i stunden i just det samhälle vi har skapat oss. Vi dras hela tiden bort från oss själva, till något annat, till marknaden, till framtiden. Det är svårt att värja sig.

Ett sätt att värja sig kan vara att paddla ut till en enslig ö i Bottenviken och leva enkom på cyanobakterier och DDT-kryddad tungmetalltorsk under ett par månader. Jag gjorde ett försök idag, efter mina många timmar inne i Bureå och efter en stärkande långbastu i gästhamnen. Men jag kom bara till Stor-Snäckhamnen, via Skelleftebukten och Hålfjärden, innan den sena kvällen la sig över dagen.

Undrar om det finns någon bra shopping här på stranden, kanske något "all inclusive" av något slag, något redan färdigtänkt och klart ... Låta någon annan äga min tanke och tid. Och betala för det.

Eller så är det fortsatt "almost all excluded" som gäller. Det är nog min melodi.