(Foto: Kväll på karga Kvistholmen.)
Jag blundade och höll på att somna, men kunde ändå se havet. Rakt ovanför mig. Det var stort, vitt och hävande. Flöt nästan samman med en himmel i bländande dis och med en ö framväxande i mörkare toner.
Jag vet inte vad "det där" var för något. Kanske var det en högre form av pasta carbonaran som jag just hade ätit till lunch. Eller kanske en återspegling av förmiddagens tunga vågor mellan Granön och Kvistholmen, i gränslandet mellan dröm och verklighet.
Att sjunka ned i en djup vågdal och se horisonten försvinna långt bakom nästa våg, det rymmer mycket. Framförallt i en kajak och dess litenhet. Och framförallt är det nog bäst att gå in till Kvistholmen och pausa, i lä för vinden och med tältet uppslaget som skydd för tillfälliga skurar. Så det gjorde jag.
Timmarna gick, dagen förlöpte och den sista kakan tog slut. Så jag började leka med elden istället, kände lugnet på land och inväntade lugnet på havet. Men det ville sig inte riktigt.
Så sent som halv nio dundrade det fortfarande in tunga vågor mot Själnön, udden som måste rundas för att komma vidare på färden.
Jag bestämde mig för att stanna. Och nu har elden fått ny fart.
Sista kakan? Ve och fasa! Har du någon adress så jag kan skicka över ett paket ballerinakex?
SvaraRadera