Dag 68. Burehällorna (54 km)

(Foto: Kvällens gryta laddad med bulgur, kålrot, palsternacka, broccoli, creme fraiche, halloumi, russin och buljong.)

Många undrar var sommaren är. Jag vet, den är här, vid kusten utanför Robertsfors och Skellefteå. Kanske även i mellersta och södra Sverige just nu, men det vet jag ingenting om.

För första gången under det här äventyret vaknade jag av en tryckande värme i tältet, redan klockan halv sju. En riktig sommarmorgon med andra ord, men också resultatet av en mindre bra tältplacering mitt i morgonsolens fång. Jag steg upp, satte mig i skuggan och började koka upp vatten.

För första gången under det här äventyret har en hel dag förlöpt utan att jag har pratat med en enda människa. Jag vinkade till en man - och han vinkade tillbaka - vid Bjuröklubbs östsida. I övrigt har jag mest tänkt klart ... och sjungit "Sommarkort" (C.V.) så många gånger att den ledsnat på mig. I morgon ska jag sjunga den igen.

För första gången under det här äventyret har jag passerat nämnda Bjuröklubb, en mental milstolpe på resan. Av någon anledning inbillade jag mig redan tidigt i våras att detta var en "otäcking". En udde långt ut i öster ... hög, stenig, karg, blåsig och revolverformad. Så såg den i alla fall ut på satellitbilden som jag råkade se. I verkligheten var den inte otäck alls, inte i den sköna medvinden och med eftermiddagssolen i ansiktet.

För första gången under det här äventyret ser jag fram emot ett besök i Byske. Det är där det händer, tror jag. Men vad?

Dag 67. Långskäret (49 km)

(Foto: Morgonfiske i Bottenviken.)

På två smörgåsar står man sig inte långt, maximalt till Ratans lilla gästhamn och därefter på svaga ben med svajiga steg till gästgifveriet 100 meter bort. Energin var slut, men lunchbuffén var stor och god och precis vad jag behövde. Liksom rabarberkompotten som efterrätt.

På detta står man sig desto längre. Med lite tur och med viss medvind når man de facto ända till den fina stranden på nordvästra sidan av Kungsön, efter tre timmars paddling och med krafter kvar. Men med ett begynnande sug efter dagens första fika.

Ja, den där medvinden, den var snarare en vind snett bakifrån, från sydost. Den tilltog under eftermiddagen men höll sig inom rimliga gränser. Gammalt groll glömt, idag gungade vågorna och jag i samklang. Nästan transcendentalt.

Våg in från höger, högerblad ned, lyft uppåt, skjuts framåt. Våg ut från vänster, vänsterblad ned, balansera, räta upp. Så där höll det på i några timmar, ändå tills vågorna och jag tillsammans nådde fram till Långskäret. Ett fullkomligt transcendentalt nattläger. Aktuellt i detta nu, historia i morgon.

En havsbadare frågade mig igår var jag kommer ifrån. Den frågan kan ju förstås ha många olika svar, men implicit avsågs mitt senaste nattläger. Jag mindes inte just då, fick svara "några mil söderifrån, på någon ö".

Det är ju så många platser nu, så många öar, så många tältnätter. Varje passerad plats förpassas direkt till historien ... resan fortskrider och nya platser väntar, varje dag. Svinesund till Bissen och allt däremellan - dag ett - känns oerhört avlägset, som om flera år har passerat sedan dess. Varje dag innehåller en oändlighet.

Och så många hav, bukter, fjärdar och vikar. Kvarkarna är nyligen lagda till historien, liksom Bottenhavets stök och bök i det närmaste. Nu paddlar jag tydligen i Bottenviken.

Bottenviken är en väldigt stor vik. Nästan transcendentalt stor.

Dag 66. Nygrundet (56 km)

(Foto: Tilltufsad monsterfluga.)

Om alla dagar vore som denna, då hade jag varit "i hamn" för flera veckor sedan. Tur att det finns motvind och oväder ...

Dagen började med morgonsol, soltorkade kläder och tidig frukost i tältöppningen. Fix och trix, ihoppackning och kajaken ned i vattnet.

Den första sköna passagen gick österut över Mjölefjärden, sedan förbi Obbola och Holmsund, följt av en mindre skön passage över Yttre Täftefjärden. Den tidigare behagliga och medryckande sidvinden från nordväst blev just där en tilltagande västlig medvind rakt akterifrån, tidvis ganska svår. Det riktigt brummade i skrovet när vågorna sköljde in under kajaken. Och snabbt gick det.

Nästan lika snabb var den sena lunchen vid Diktesgrundet. Hundratals, tusentals, kanske flera miljarder (nja) monsterflugor ville prompt och plikttroget äta upp mig levande, trots mina undanflykter, min heltäckande mundering och mina fäktande motangrepp. Bäst gick det när jag rätt och slätt spelade död.

De sluga rackarna till monsterflugor förstår förstås vad arbetsplikt innebär, men ändå valde bara två på miljarden att följa med den dryga milen norrut till fikapausen vid Ostögrundet. En gjorde upprepade inhopp och otäcka påhopp bakifrån under färden, den andra stämplade inte in förrän jag öppnade akterluckan. Jodå, något tilltufsad, men fullt kapabel att jobba hårt på den nya orten.

Eftermiddagen kom, liksom kvällen. Och det var nästan omöjligt att hitta en tältplats. Bara stenar överallt. Först efter en timme av idogt spejande längs kustband och öar dök den upp, den lilla skogsdungen på Nygrundet, en liten ö öster om Norra Norum.

I natt sover jag på mjuk mossa.

Dag 65. Blågrundet (34 km)

(Foto: En ren? På ett skär?)

Redan efter en timme tog det stopp. Jag skulle just runda Stor-Rönn och gå norrut, men istället höll jag på att blåsas ur kajaken. Mycket märkligt, vid utsikten söderut från Järnäsklubb såg vattnet helt stilla ut. Men det kändes för bra för att vara sant redan då.

Så jag backade tillbaka från rundningen, gick i land på en liten kobbe ... slog upp tältet, drack ett par koppar varm nyponsoppa och somnade till havets dån.

Klockan två hade vinden vridit något och lugnat sig avsevärt. Jag kokade ihop en snabb lunch av det lilla som fanns kvar i matväskan - lite bulgur och några rotfrukter - och rundade sedan udden. Med andra ord, en väldigt kort och smärtfri fastblåsning, inte minst med tanke på att varje fastblåsning inbegriper en känsla av att "nu sitter jag här för gott".

Nästa stopp fick bli Hörnefors. Där fanns det mat, hade jag hört. Efter en nödvändig omväg in i Fabriksviken och en efterföljande tio minuter lång promenad var jag framme.

Succé. Både mataffär och pizzeria på samma gata, nästan vägg i vägg. Braköp, dumköp och frosseri. Allt var tillåtet, energin hade körts i sank under de senaste två dagarnas matransonering.

Dagen avslutades med en timmes kvällspaddling på nästan spegelblankt vatten. En himmel i lila nyanser i öster, i väster sken den gul.

Dag 64. Järnäsklubb (40 km)

(Foto: Marita, Wilma och Christer.)

Dag 13 lovade jag en kvinna på stranden i Ringenäs att inte gena över Degerfjärden. Det fanns en anledning till hennes förmaning, likaså en anledning för mig att lyssna noga. Mer än så behöver inte sägas om detta just här.

Jag trodde att jag satt fast för evigt. Men klockan kvart över sju i morse kom jag så äntligen loss från mitt karga och havsdånande Kvistholmen, rundade Själnön och gick rakt norrut in i Degerfjärden.

Fillingen blev ett perfekt första stopp, en klar humörhöjare efter de första två timmarnas paddling i långa, sövande sjösjukedyningar. Där blev jag direkt omhändertagen - mitt i mitt desperata müslikok - av Marita, Christer och hunden Wilma. De bjöd på kaffe, smörgåsar, vattenpåfyllning och mjölk till mitt smaklösa torrkok. Den första av två helomvändningar under dagen.

Sedan höll jag mitt löfte, gick ytterligare ett par kilometer in i fjärden innan jag svängde österut mot Drivören. Just denna dag var vågorna relativt lätthanterliga inne i fjärden, men desto tuffare vid rundningen av Långörudden. Det blev en osnygg u-sväng långt ut i havet för att komma förbi alla bränningar och brytande vågor. Jag var glad när det var över.

Efter en lunch med tillhörande flugstrid på stranden vid Gåsgrundet väntade en timme på Nordmalingsfjärden, en plaskig rundning av Järnäsudden och en ganska oväntad jättemiddag på Järnäsklubbs skärgårdscafé. Jag bad om mycket grädde till min gräddlösa men väldigt goda cheesecake, och fick som jag ville. Helomvändning nummer två.

En mentalt jobbig dag - med tunga fjärdar, dyningar, yrsel och havets tröttande dån - har fått ett väldigt bra avslut.

Lä, lugn, mätt och gräsplätt.

Dag 63. Kvistholmen (6 km)

(Foto: Kväll på karga Kvistholmen.)

Jag blundade och höll på att somna, men kunde ändå se havet. Rakt ovanför mig. Det var stort, vitt och hävande. Flöt nästan samman med en himmel i bländande dis och med en ö framväxande i mörkare toner.

Jag vet inte vad "det där" var för något. Kanske var det en högre form av pasta carbonaran som jag just hade ätit till lunch. Eller kanske en återspegling av förmiddagens tunga vågor mellan Granön och Kvistholmen, i gränslandet mellan dröm och verklighet.

Att sjunka ned i en djup vågdal och se horisonten försvinna långt bakom nästa våg, det rymmer mycket. Framförallt i en kajak och dess litenhet. Och framförallt är det nog bäst att gå in till Kvistholmen och pausa, i lä för vinden och med tältet uppslaget som skydd för tillfälliga skurar. Så det gjorde jag.

Timmarna gick, dagen förlöpte och den sista kakan tog slut. Så jag började leka med elden istället, kände lugnet på land och inväntade lugnet på havet. Men det ville sig inte riktigt.

Så sent som halv nio dundrade det fortfarande in tunga vågor mot Själnön, udden som måste rundas för att komma vidare på färden. 

Jag bestämde mig för att stanna. Och nu har elden fått ny fart.

Dag 62. Granön (45 km)

(Foto: I horisonten, en mysig fiskeby vid havet?)

Redan på åtta kilometers avstånd förstod jag att något var galet. Rök och oljud föröver. Drömmen om gårdscaféet, fiskeboden och lanthandeln gick upp i rök (och buller), bokstavligt talat. Husum visade sig vara en hårdnackad industristad, i paritet med Gdansk, Sheffield och Detroit.

Då drömmen för kvällen var rökt saktade jag in på paddeltagen, svängde höger och hamnade på Granön istället. Tältet upp på land, kroppen ned i havet för en reningsprocess efter dagens växelväder. Sol och hetta ena stunden, regn och frossa nästa. Ena stunden tröja av, nästa mössa på. Ett evigt fixande.

Men det gick framåt, trots fixandet mellan och under oväderspauserna. Med färdvägar på "rätt" sida om öarna höll jag mig borta från de värsta vindbyarna. Men vid rundningen av Skagsudde gick det inte längre att blunda för stöket. Gamla vågor rullade in. Jag borde ha väntat, men tänkte att "det här har jag ju gjort förut". Så jag tog sats vid Västerskär ... och stannade inte förrän vid Ällön, en timme senare. Nötpaus och vatten.

Sedan var det medvind med nästan rak kurs norrut. Mot drömmarnas Husum.